martiwa

Det blir ett "idag har jag" inlägg nu.
Idag har jag varit ute i Tveta. Vad gjorde jag där? Jo, orienterade. Det var friluftsdag med skolan.
Tvåor och treor trängde in sig i den lilla versionen av Man bussen. Det var precis så alla fick plats. Bussen tog oss ut till spåret och övergav oss sedan.
Mötte Jonte och vi gick och hämtade en lapp och varsin karta. Nu började allvaret. Vi började med att följa ett random spår för att hitta kontroll 1. Vi hade nämligen ingen aning om vilket spår som var vilket med tanke på att det gick spår lite kors och tvärs där vid starten. Märkte däremot att vi var på helt rätt spår och hittade snart ettan. En stund senare fann vi tvåan och OJ vad vi kände oss duktiga! Om vi fortsatte som vi gjorde skulle vi hitta alla nio utan problem. Det gick ju så otroligt bra hitills. 
Tills det bestämdes att vi skulle korsa skogen för att fortast komma till kontroll 3.
Skogen är min värsta fiende vid orientering. Självklart kunde vi inte bara vandra rakt fram genom hela skogen, där måste man sicksacka fram. Mossa och lera försökte äta upp våra fötter och grenarna rev mot oss. Det kändes som en evighet innan vi kom utsnubblandes på elljusspåret, ut till civilisationen. Jonte sa att han skulle kunna kyssa spåret, vår bästa vän.
Vi tänkte att nu måste vi vara rätt. Inga mer vandringar i skogen! Följde vägen och hittade en kontroll längre bort. Misstänksamma var vi eftersom den inte var numrerad. Sen funderade vi också på om vi verkligen var på rätt spår. Jaja, tänkte vi, stämplade och fortsatte att gå. Stötte på några tvåor längre fram och frågade om vi fick se vart de var på deras karta, vi började nämligen bli väldigt osäkra.
Vi var helt fel. Istället befann vi oss vid kontroll 6 och 7 och de låg inte ens i närheten av trean kan jag säga. Med stön, suck och gnäll fortsatte vi mot de två istället och bestämde oss för att skita i trean. Efter två och en halvtimme var vi klara. (åh ja, världsrekord i att vara långsammast!) Jonte blev hämtad och jag gick till bussen. Tyvärr skulle den inte gå förrän om typ femtio minuter. Jag orkade inte vänta och tog en promenad längs landsvägen till Vibergen för att ta bussen hem till mig därifrån. Den vägen var längre än jag tänkte mig. Jag var framme fyrtiofem minuter senare. Det kändes ganska fånigt att gå där och bar samtidigt på en obehaglig känsla av att någon kanske skulle få för sig att tuta, blir alltid så rädd när folk gör så.
Men fram kom jag och hann precis med bussen. Mina ben har sagt ifrån nu, det blev för mycket med två pass igår och orientering idag. Det blidde ingen träning för min del.
Usch nu måste jag plugga.