martiwa

Jag skulle vilja skriva ner precis så som jag tänker och känner. Men jag vill inte att det ska vara synligt för allmänheten heller. Det är frustrerande.
Tror det är dags för mig att börja skriva berättelser igen och publicera dem på fanfiction.net. Som jag gjorde för några år sedan. Då håller jag engelskan igång på samma gång också.

Vad tragiskt. Jag kan inte sluta lyssna på den här låten.

Idag, eller ja, igår egentligen, åkte jag för att möta upp Nicole i Stockholm. Hon är här över helgen nämligen, ifall någon inte visste det.
Kom i alla fall att tänka på en sak när jag stod och väntade på tåget. Har i och för sig tänkt på det här förut, men nu till saken.
På den stationen kan man stå inomhus medan man väntar på tåget. Den stannar precis utanför. Jag och många andra väljer att stå inomhus där det är varmt istället för att stå ute i minusgrader och peta med foten i snön medan man väntar på tåget. Det roliga är bara att när en eller två bestämmer sig för att gå ut i kylan (trots att det är typ två-tre minuter kvar tills tåget kommer och inte speciellt nödvändigt att gå ut då tåget stannar precis utanför) följer en person efter och så ännu en till person. Till slut går alla ut som en enda stor flock.
I början gjorde jag också det, följde efter alla andra som gick ut. Jag tänkte inte på det, men till slut kom jag på mig själv. Vad gör jag? Varför går jag ut i kylan för att sedan stå här och frysa medan jag väntar på ett tåg, som man förövrigt inte ens kan skymta?
Nu har jag slutat med det. Nu står jag bestämt kvar därinne i värmen. För att jag vill det.
Det är fascinerande hur lättpåverkade vi kan vara. I många olika situationer. Vi gör saker vi egentligen inte vill. Vi köper saker vi egentligen inte vill ha eller behöver. Vi kanske t.o.m. väljer ett parti vi egentligen inte gillar.
Jag försöker mer och mer tänka på vad jag vill ha, vad jag vill göra, vad jag behöver, vad jag gillar o.s.v. Försöker ligga steget före mitt huvud.. kan man väl säga. Jag vill att mina tankar och åsikter ska vara mina egna så mycket som möjligt.
Känner ni att ni är lättpåverkade?

Det är ju något allvarligt fel på mig. Den här enorma rastlösheten är ju inte klok. Saknad och längtan känner jag också av någon anledning. Till vad vet jag inte riktigt.
Har varit hos mamma i två dagar. Kom hem idag. Kände liksom en så plötslig saknad och ett behov av att göra ett litet miljöbyte. Det kändes riktigt skönt att vara däruppe. Kände inte av den här rastlösheten lika mycket heller och det gick lättare att plugga då. Blev ganska ledsen över att behöva åka hem idag. Hade velat stanna längre. Men skolan kallar ju.
Min mage gör uppror nu och jag tänkte slå ner det med lite fil och flingor.

Måste tillägga att jag hade tänkt baka ikväll. För att fira att skolan börjar såklart. Problemet är att det inte finns några äggjävlar i kylen. Vad arg och besviken man kan bli när man har ställt in sig på något. Ååh!

Känner en viss panik över att skolan börjar imorgon. Tre veckors jullov är slut. Det har varit så skönt att sova så länge man vill, slippa tänka på skolan och göra precis vad man vill.
Något positivt med skolan är att man får se dagsljuset mycket mer, man får mer rutin och man kommer igång med träningen.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den här låten. Den är svårt att sluta lyssna och kolla på videon. Den är väldigt... disturbing. Får mig att tänka på en film vi såg i åttan eller nian. A clockwork orange. Jättegammal film från 70-talet, om jag inte minns fel.

Ja, jag tänkte ladda upp en låt. Nicole skickade den här till mig. Jag ska inte spoila er. Ni får helt enkelt lyssna själva. Kanske får ni er ett skratt, haha.