martiwa

Den här grejen med att skriva till/om en person på sin blogg, facebook eller liknande tycker jag börjar kännas väldigt fånig. Nu menar jag inte att det är fel att skriva positiva saker om en person. Jag menar förstås det negativa. Jag tycker inte att det är okej att hänga ut någon på sin blogg eller facebook för att man har bråkat. Även om man tycker att en person är genomrutten för det han eller hon har gjort. Jag tycker t.o.m. det är fånigt att skriva om en person även om man inte nämner namnet.
Alla behöver faktiskt inte veta. Dessutom visar man väl lite att man är opålitlig som vän, eller? Man ska kunna bråka och veta att ens vän inte kommer att skriva en hel roman om bråket på en internetsida. Nej, ta det med personen privat, antingen ansikte mot ansikte, sms, e-mail eller på något annat sätt.
Vissa försvarar sig med att: "ja, men hon ignorerar ju bara det jag säger till henne i mail och sms". Hur vet man det? Bara för att en person vägrar att svara betyder det nödvändigtvis inte att man inte har läst. Man kan likaväl ignorera det som skrivits i bloggen. Skillnaden här är att personen är medveten om att andra kan läsa. Och det, det är jävligt fult. Dessutom kan det resultera i att man själv hamnar på en internetsida med punkter på vad man gjort. Då har man visserligen fått en respons på att personen har sett det, men som inte på något sätt är gynnsam.
Jag förstår inte varför vissa så gärna vill skriva ut i sin blogg. Jag tycker faktiskt inte det ovannämnda argumentet är hållbart. Antingen är man tanklös eller så gör man det för att straffa personen, ge igen. Det får en inte att framstå som bättre. Inte i mitt tycke i alla fall.
Ta det med personen direkt istället.

Nu har jag någonting här inne som jag inte har någon aning om vad det är. Då och då surrar det till. Jag vet att det är en insekt, men jag vet inte vad det är för insekt! Och det är faktiskt väldigt viktigt att veta. Jag menar, en fluga gör ju inte mig så mycket. Däremot harskrankar, getingar eller andra insekter som skrämmer mig.
Får se om det blir någon sömn inatt.

Ni kanske har hört Sean Banans låt "Skaka rumpa". Jag vet inte hur det är med er, men jag hör fan inte vad han sjunger! Det är en sån där låt som är omöjlig att sjunga med i. Det går typ inte ens att sjunga med i refrängen. Då skulle det väl låta ungefär såhär:
"RUMPAAA! Måste shake nananananananana RUMPA! Kött fifan, shakea den för Sean Banan! RUMPAAA! Måste shake nananananananana RUMPAAA! Kött fifan, shakea den för Sean banan! Skaka rumpa, skaka rumpaa!"
Fast jag kanske hör riktigt illa? Det är många gånger jag inte hör vad artisten sjunger, eller så tror jag att artisten sjunger en sak fastän det i själva verket är något HELT annat. Jag kan ta Lady Gagas låt "Alejandro" som exempel. Jag trodde att hon sjöng "She's got potence". Sedan råkade jag se lyrics och såg att hon sjunger "she's got both hands..... in her pocket".
Ja, jag vet. Herregud. Kan passa på att upplysa er om att potence inte finns med i engelska ordboken.

Då har man tagit studenten. Det tog slut så fort. De här tre åren drog förbi innan jag egentligen hann fånga dem. Fast livet är väl så - man lever i det som inte är. Man lever i framtiden och i minnen.
Jag är jätteglad över att äntligen ha gått ut gymnasiet och uppleva en helt underbar student! Men jag är samtidigt väldigt ledsen. Nu helt plötsligt är det ingen självklarhet att komma tillbaka till skolan i höst. Det är ingen mer SPBV. Jag kommer sakna klassen.
Studentdagen var i alla fall jätterolig! Först var det champagnefrukost. Hade däremot ingen aptit, var så uppspelt inför dagen, så det blev inte så mycket ätande där inte hehe. Efter det tågade alla ner mot maren där klasserna skulle samlas. Det var underbart. Då var det vår tur att föra massa oväsen, skrika och vifta med ballonger. Vissa vinka tillbaka till oss medan andra höll för öronen och suckade.
Från maren skulle vi tåga upp mot skolan. Den klass som samlat på sig mest poäng under året fick gå först i tåget. Gissa vilka det var? Jo, vi! BV3!!! Det slutade däremot med att alla klasser gick i en enda röra, haha.
I skolan samlades alla treor i varsitt klassrum. Vi gjorde inte så mycket, väntade mest på att få ta klassfoto utanför skolans framsida. Jag tror föresten att fotografen tyckte vi var rätt jobbiga...
Sedan var det lunch på skolans baksida. Det blev förrätt, varmrätt och efterätt. Jag vet inte exakt vad det var vi åt, så den biten skippar vi. Under tiden höll representanter från varje klass tal som klassen hade skrivit tillsammans. I vårt fall var det dock inte så. Det var kul att lyssna på alla tal, men ingen slog vårt!
När vi hade ätit samlades vi i aulan för stipendieutdelningar, tal av rektorn och sång. Studentsången kunde ingen, knappt rektorn. Vi fick också veta vilken klass som hade vunnit (jag antar att de räknade in talet här nu också eftersom det var en tävling) och skulle springa ut först. Ännu en gång blev det BV3, yaaay!
Sedan var det dags. Utspringet! Det var nog det bästa på hela dagen. Man bara såg hur de framför sig helt plötsligt började springa nerför trappan och då var det bara att själva springa ner. Vi i stort sett hoppade ut genom dörren och fortsatte hoppa på scenen (?) och skrika. Det var fullt av folk där och det var först svårt att hitta sitt eget plakat. Funderade på hur fan jag skulle hitta den bland alla, men gjorde det till slut. Där stod pappa, mamma, Solveig, Linda, mormor, Nicole, Emma och Faduma. Fick kramar, massa gosedjur och blommor att ha runt halsen. Fick plocka av mig för det blev för tungt, hahaha.
Efter att ha minglat lite var det dags att åka flak. Jag försökte hitta Jonte så jag kunde säga hejdå ordentligt, men jag såg honom inte. Kändes jättetråkigt att jag inte fick chansen till det..
Vi åkte runt stan några varv. Det var kul! Synd bara att det inträffade en olycka. Tror däremot att det gick bra för dem vad jag hörde.
Blev upphämtade av pappa och grannen i grannens mustang. Har aldrig åkt bil utan tak, så det var häfitigt! Hade ett jättetrevligt mottagande här hemma. Släkten och Mark var här. Efter det blev det utgång med Emma, Hind, Elin och deras pojkvänner. Det var en trevlig kväll.
Tack för en bra dag! Hade jättekul!

Jag borde få pris för sämst uppdatering. Min ursäkt är att jag helt enkelt inte känner ro. Och jag tror jag vet varför.
Om exakt en månad tar jag studenten (HURRA!). Det ska bli så kul! Det känns faktiskt stort att göra det. Är så trött på att höra vissa vuxna säga att det inte är något märkvärdigt längre och att det är sådan överdriven hysteri kring det. "Jag tror att de saknar ungdomen", sa en kompis. Det tror jag med.
Däremot har jag aldrig haft en sådan ångest som jag har nu. Det har alltid varit en självklarhet att komma tillbaka till skolan till hösten igen. Så är det inte längre. Nu är det universitet/jobb som gäller. Jag har valt att inte studera vidare till hösten eftersom jag vill jobba. Jag vill skaffa mig erfarenhet och känna på hur ett arbetsliv är. Sedan är det inte dumt att kunna spara pengar. Man vet aldrig om man behöver det när man börjar plugga igen. Kanske flyttar jag till en annan stad då, till min egen lya.
Men nu är det så att jag svävar i ovisshet. Jag vet ingenting om hur det blir det här året. Jag är rädd för att jag inte kommer att få något jobb alls. Att jag blir helt sysslolös. Tanken är jobbig. Jag skulle bli så fruktansvärt rastlös. Det är irriterande att min brist på erfarenhet och kontakter begränsar mig så mycket. Jag vill så gärna visa vad jag går för!
Nej nu ska jag kila. Jag får fortsätta med att skicka ansökningar och hoppas på att någon blir intresserad.